Jag har hatat mitt liv för många gånger nu men jag saknar mig själv fast det borde vara du. För när jag inte kunde se så såg jag ändå fast jag borde ignorerat dig men sånt är jag dålig på.

Om jag någonsin fyllde ditt hjärta med kärlek är det redan tömt för allting som jag drömde har jag redan glömt. Och du förflyttade mitt hjärta och dess frekvens fyra millimeter fel, så nu är jag i obalans och bara du kan få mig hel.

Och jag brann för dig tills lågorna tog slut men nu har jag saknat dig sen trädknopparna slog ut. Så jag blöder ibland men bara för att känna att jag finns fast egentligen är det såren från dig och stunderna jag minns.

Hela himlen är en tunnel vi aldrig vandrar klart men jag såg ljuset i slutet när du gjorde livet underbart. Och jag tror ändå jag är fast för dig i en dröm, för jag ber varje kväll att få kyssa dig när jag ser dig passera i min sömn.

Jag ska rita av dina fingeravtryck på min hud och sen posta dom till himmelen för att övertala Gud. Och jag måste röra dina läppar innan solen har gått ner för jag vill kyssa dig när solen bländar och du fortfarande ser.

Nu luktar jag på soffkuddarna ibland för jag tror att resterna finns kvar om jag bara vill, så jag somnar där igen för att vakna med en doft av dig tätt intill. Jag vill dela hela mitt hjärta till alla stjärnorna på himmelen sen kan jag plocka ner dom och bli hel igen.

Men vi kommer ingenstans när vi rör oss i en ring så jag centrifugerar mina tankar för jag känner ingenting. Fast du finns ändå kvar i drömmarna jag ser och där lever du än fast ridåerna gått ner.

Vi är som gjorda för varann
vi som vill
men inte kan